ajta

Hä var en gang en litar behendi fLeck. Åll som såg'a töckt om'a, å allra mest töckt mormor henach om'a. GamLa visst et vöre wäL hon velld bane. Ein gang gav'a na en lujv bårte röd sammet, å eftersom hon passe'na så bra å att'a aldrig seda velld håva na anne opa huwude, vart'a kåle RÖDLUJVA.

Ein da sa mamma henach: Sij dö, jena ha dö en kako å en vijnfLask. Ta å gå vä hä nest mormor, hon jär så swag å öntjeli å behöv no na stärkande. Stjönd dä iväg åte hä waaL för varmt, å när dö kåmm uut så gå dö raka väjjen, å sprint et in ine skåogen för då kan dö fåll å slå sander fLaska å då få mormor et na vijn. Å när dö kåmm in ine stöggon så gLöm et å säj "gumårran" å titt dä et omkring ine åll råowwa.

- I sko no djära som mamma seg, saa rödlujva å gav mamma nevan opa hä. GamLa bådd ine skåogen en håLvtijm frå boin. När fLecka kom in ine skåogen mött'a warjen. Ätsom'a et visst vike falit djur han var, vart'a et alls rädd.

- Gudaa rödlujva, sa'n.
- Gudaa warjen, saa fLecka.
- Vårsch sko dö gå söjn tidigt, fråge'n.
- Nest mormor, sa'da.
- Å vo ha dö dena under förkLede, fråge'n.
- Kakon å vijne. Igår båka vä å nö sko mormor få småka bårte gåodkakon å stärk sä vä vijne för hon jär både sjukLi å schwag.
- Vorsch båo mormor dijn, fråge'n.
- Hä jär no en kWart jenafrå in ine skåogen. Under de dära trij stortålla, legg stögon henasch. Där väx'e brambera åckså, döm ha dö väl sitt, swåra rödlujva.

Warjen tänkt för sä sjöLv:
- Den dära lellfLecksnärta jä no gåod, hon kåm å småka bätter än tjälinga. I nöges våra illisti så I få döm bägge to.

När'n hadd gått ötväd'a en ströko saa'n:
- Sij så granna bLommom som väx överållt jena. Vofför kox dö et nalta krögon dijke? I tråo att dö et alls håir så grannt foggLa sjång. Dö gå ju som om dö sko ope skåoLa å ändå jär'e så grannt jena ope skåogen.

Rödlujva feck opp öga för grannlåtn, å när hon såg vöre såoLstrolan läike ine tålla, å bLommen loist överållt, tenkt'a: - Wort I skull tåga vä mä en grann bukett åt mormåora så waL'a gLad. Hä jär ju så tidigt om mörnna så I hinn gott. Å så gick'a bårta väjjen, in ine skåogen å leite ätt bLommen. När'a hadd pLåcke ein, såg'a en ännu grannare lenger bort, å gick för att tåga'na, å opa de vijse kom'a ållt lenger å lenger in ine skåogen.

Men warjen han gick raka vejjen dell mormors-stögon å knacke opåå.
- Vem jär'e? fråge gamLa.
- Hä jär Rödlujva som kåm vä kakon å vijne. Öppen!
- Tröck bara ne kLinka, rahLe mormåora. I jär så öuskeföurat å work et stijg opp.

Warjen tröckt nee kLinka, döörn gick opp, å ötan e åoL ruuse'n fram dell gamLas säng å schluke'na. Seda tåo'en opå sä särken å nåttmössa å la sä ine sänga å dråo för sängomhänge.

Rödlujva haa gått omkring å pLåcke bLommen, å när'a fått så mang att'a et kond bära mejr, kom'a att tenk opa mormåora å stjönde sä dijt.

Hon wart som ställd när'a såg att döörn ståod opa vijd gaveL, å när'a steig in ine stöggon, töckt'a att hä var så onderligt där så att'a tengt:
- Vo I känn mä åoråoli, jeg som trevs så bra lave mormåora.

- Gumårran, råope'na då, men feck inge swaar. Då gick'a fram dell sänga å dråo onda sängomhänge. Där lååg moemåora vä nåttmössa langt ne över kalon å såg så ondeli uut.
- Nä men mormor vikka stora åorom dö haav!
- Hä jär för att i sko håir bätter!
- Nä men mormor, vikka stora ögom dö haav!
- Hä jär för att i sko sij bätter!
- Nä men mormor vikka store hender dö haav!
- Hä jär för att i sko konna kLapp om dä bätter!
- Nä men mormor vikken åohödjeligt stor mon dö haav!
- Hä jär för att i sko konna schLuuk dä bätter!

Wepp om, när warjen hadd sagt hä, flöug'en opp bårte senga å schlöuk Rödlujva.

När'n var mätt laa'n sä ine senga å samne å börrd snark högt å djudlit.

Ötaför gick'e förbij en jägar å han tengt:
- Vonn'då gamLa snark högt idag. I nögges no sij ätt om'e jär na tåokat vä'da. Så gick'en in ine stögon, å när'n kom fram dell senga, feck'en sij warjen legg där.

- Hitt i dä jena, gammeLbelät, råope'n. Dä hav i leite ätt läng.
Just som'en sekte opa warjen vä bössa sijn, foll'en in att best'n kanske hadd ete opp gamLa å att hä fortfarande kond gå å rädd'a. Därför sköut'n et, ötan tåo iställe en sax å börrd å kLepp opp mågan opa warjen. När'n hadd kLeppt e par tag, såg'en rödlujva lois, å ätt e par kLepptag dell kröup fLecka fram å råope:
- Gu vo i va rädd, å vo hä var mörrt ine warjmåggan. Seda kom mormåora uut å var levandes hon också fast hon hadd schwårt å andes. Rödlujva stjönde sä att hämt nagger storsteinom som'a laa ine warjmåggan å söme åt. När'n vankne velld'n sprint iväg men steina våor så tång att'n foll omkull å sternne.

Nö våor åll trij gLåda å belotn. Jägarn dråo å warjen stjinne å gick heim vä hä, Mormåora åt opp kakon å drack opp vijne som Rödlujva hadd haft väsä, så hon hämte sä snart. Men Rödlujva tengt:
- Aldrig meir sko i sprint bårta väjjen å in ine skåogen när mamma ha förbjöde'ne!